Vårtal 2014
Talare: Anders Möller Text: Jonas Brorson
Ur led är tiden!
Först en kort vinter, sedan sommarvärme, i dag vår och valborgsmässoafton.
Vad har hänt?
Att vi inte fick någon snöyra, det kan vi nog överleva, men när hela grönskningsprocessen blixtrar förbi som en löneutbetalning, då går det sannerligen för fort.
I vanliga fall har knappt gräsklipparen plockats fram ur sin vinterförvaring när vi tänder bålet, i år har Höglunds redan haft den inne på tusenmilaservice.
I vanliga fall gömmer sig vitsipporna under smältande snödrivor. I år är de uppvuxna, upplockade eller upptrampade och man anar nästan att de redan lyssnar efter gnisslet från bocken i tomtetåget. Är glöggen kanske på värmning? Har tomten från Peking packat sin väska och är det verkligen lönt för Jimmie att parkera snöplogen?
Trots naturens tjurrusning, finns det ändå något förlösande i att denna valborg INTE är en vanlig, förväxlingsbar Valborg där växterna är lagom utslagna, vädret lagom varmt, bålet lagom stort och Anders Månsson lagom… laddad.
Det gör ju att kvällen inte bara blir en grön tavla på en grönmålad vägg i ett grönt rum. Istället sticker den ut och påminner om att alla dagar inte är likadana och inte alla siste april är helt förutsägbara.
Livet ska ju inte bara bestå av massor av dagar utan framför allt ska dagarna fyllas av massor med liv. Det är viktigt att komma ihåg. Inte minst en Valborgsmässoafton som denna när det kan kännas som om den förra Valborgsmässoaftonen var i förra veckan och dessförinnan för kanske en månad sedan.
Ett år har gått allt snabbare men låt oss komma ihåg att det ju ändå dagarna mellan Valborgsaftnarna som är själva livet. Det som är viktigast. Annars blir tillvaron som ett oändligt lopp på 10 000 meter skridskor där två holländare åker ensamma runt och ända gången du har lite koll är när de om och om igen passerar starten – fast du har sedan länge glömt hur många varv som de åkt, hur många varv som är kvar och varför du överhuvudtaget tittar.
Sedan behöver man inte vara lika dramatisk som August Strindberg när han definierade livet:
”Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva.”
Ur led är tiden, ändå är tiden mycket mer exakt här än på andra håll. Vi svenskar älskar exakthet. Frågar du en vanlig Ängelholmare vad klockan är, får du nästan garanterat ett på minuten preciserat svar, kanske ännu noggrannare:
-Hon är snart tre minuter över halvsju. 18:37 och femtio.
-Frågar du en vanlig fransman på franska: a quelle heure ( a käll ör), så ligger det i själva frågan en otydlighet – vilken timme är det? Det räcker gått, så där lite avrundat, det är väl inte så noga, varför exakthet? Detta känner säkert byns alla ägare av franska bilmodeller igen.
Men vår besatthet av tid till trots, räcker det oftast med några veckor för att allt som då var nu, bara blir då och dessutom glömt och gömt i en ständigt fragmentiserad hårddisk innanför pannbenet. Vem kommer ens ihåg vad man år till lunch den 24 januari? Vem som var 2006 års julvärd i TV? Vilket lag som blev svenska mästare i hockeybocky 1994 eller vad jag som talare hade för kläder på mig förra året. Fast har man glömt det sista bör man nog söka hjälp.
Det mesta faller i glömska och plötsligt kan flera års upplevelser vara som bortraderade. Alla dyrbara semesterresor med barnen där de fick uppleva hela Europas samlade kulturskatter, sammanfattas med ( ia, alla fall av barnen själva) Var det där vi bodde på ett hotell som hade två stora hundar?
Men dubbla skorstensbränder hos Ohlins samma kväll, är ju ingen kvällstidningssensation, bara för några år sedan var det ju hos Spångäng det brann.
En tröst är dock att det också kan vara ganska skönt med minnesluckor, där pinsamheter och misstag får vila i fred på bottnen av hågkomsternas oceaner. Det finns ju ingen anledning att påminna om när Våxtorp betong sladdade av vägen och landade i Jonassons staket 2007, när Sjögren efter en bockklädning 1999 kom på den andra briljanta idén att spränga reningsverket, bara sekunderna efter sin första geniala idé att spränga Åströms garage. Eller när Höja isbana för första gången 2009 frös till is med receptet: efter midnatt, 13 minusgrader, 5 800 liter vatten, 2,5 liter svart kaffe och 1 liter prima maltwhisky. För att inte tala om alla uppvärmningar i Hanssons loge som alltid slutade på samma sätt, proppfulla herrar, en snygg samling tomflaskor och en illa klädd bock – eller om det var tvärt om.
Allt det där var bortglömt, tills nu, men finns det något som gör att det gångna året kommer att kommas ihåg bättre? Möjligen Sven, Simone och Eon. De två första därför att de städade rent i byn och bland annat snyggade till Södertuns ek med husgavel och det sistnämna bolaget för att de visade sig vara betydligt bättre på att skicka ut räkningar än elektricitet. Under lång tid tillämpades omvänd så kallad bevisföring hos bolaget, det vill säga grundinställningen var strömavbrott i Höja, allt annat undantag.
Att vi Höjabor är av särskilt tåligt släkte visade sig dock tydligt när världens största syföreningsauktion i Höja församlingsgård, ändå kunde genomföras.
Men bortsett från har väl året inte varit så speciellt? Möjligen eventuellt att vi fått en fantastisk stig till ån Hanssons runda där man kan njuta av naturen – så länge man ser upp för löpare och gräsklippare, men dubbla skorstensbränder hos Ohlins samma kväll, är ju ingen kvällstidningssensation, bara för några år sedan var det ju hos Spångäng det brann. Och Niclas Höglunds dikeskörning känns föga originell, mest en upprepning av Ane Liljekvists kontakt med Lindströms mur i fjol. Möjligen är vendettan mot alla högre träd än två meter lite minnesvärd, den som började med att täta kronor skulle glesas ut och slutade med motorsågsmassaker värdig Sylvester Stallone i Rambo.
Men även om mycket känns igen och deja-vu upplevelsen är stark denna kväll så kan det ändå bli en bra början på ett nytt år, fullt av glädjeämnen och sorger men också möjligheter att göra avtryck i sin egen historia. Bryt en vana eller ännu hellre en ovana och se vad som händer. Ta chansen, gör något oväntat – som att hålla 80 i backen från motorvägen.
Men skulle det till slut, trots alla goda ambitioner, ändå visa sig att vårtal, alla brasor, all körsång under rader av år år flyter ihop till en suddig grön känsla av behaglighet och traditioner och röklukt, så gör det inget.
Att få stå på denna äng i Höja och njuta av hur vi möter sommartiden, är inte alls något dumt sätt att fylla dagarna med liv.
Därför är nu det dags för hurraropen för kungen, våren och just Höja – de leve
Hipp hipp…
Dela :